av Mats Kempe

En dryg minut från nån tv-show,
London Weekend Television.
Inga andra rörliga bilder finns bevarade –
av Sandy Denny med Fairport Convention på scenen?
Den 9 augusti 1975.
I tidstypiska kläder.
”White Dress” spelar de.
Hon glänser i huden, en tunn svettrand i luggen,
anspänningen bryter linjen mellan ögonbrynen.
Jerry Donahue i nåt himmelsblått.
Swarbrick i helvitt, med mandolinens axelband
ledigt liggande över högerskuldran,
som om han
från höften
tänkt skjuta änder.
Som en hastigt uppskrämd applåd –
jag minns plötsligt hur änder lyfter ur vassen.
Melodin rätt medioker.
Nästan opassande i sammanhanget.
Ändå Glyn Johns favoritspår.
Hur fick de Sandy att ställa upp på det här?
Känd som hon var för att ställa till besvär.
De blytunga typerna trycker fast de platta satserna
på lp:ns innerkonvolut.
(Men det är väl offsettryck?)
Själv kränger hon ur sig melodin som om orden vore
nåt annat än texten –
som om orden faktiskt handlade om henne själv.
Fast hon är redan gift.
Med den rödlätte, långe,
med tolvsträngad gitarr.
Trevor – en ladies’ man?
Livet i kaos.
Är låten en ironi, en utmattad grimas?
De känner henne väl.
Swarb, Pegg, Bruce Rowland,
de bor alla i grannbyn.
Nyligen har hon flyttat ut till Byfield.
Till The Twistler.
Knappt tre år senare finns hon inte mer.
Hon kör runt i den brandröda bubblan.
Med mossgröna stänkskärmar.
I onykter förtvivlan. Påtänd?
Backar ner i diket. Springer ut över ett fält.
Babyn kvar i baksätet. Bankar på dörren hos Swarbricks,
men de klarar inte att hantera henne.
Neil – vad gör du? Du är ju hennes pappa.
Hela London ligger emellan er.
Som en väldig ogenomtränglig organism
– mellan Wimbledon och Byfield.
Och hon är ju gift. Vuxen.
Du kan inte längre hålla hennes hand.

________________________________________________________________________________________________________________________________

Stellan fikar sällan bakverk. Mazarinen ligger halväten på hans fat. Den kröker sig liksom, skrumpnar runt tuggan. Som om kakan kvidande försökte läka sitt sår, bettet – mönstret från hans tandrad. Kaffet är urdrucket. Bara koppens tomrum är kvar. Stellan lika mager som när vi lärde känna varandra i gymnasiet.

”Jag vet inte. Jag menar, Neil Denny ... Skulle du inte skriva om Fats Waller förresten?”

”Inte längre. Jag kan ju inte skriva om Sandy heller. Jag har ingen lust att gräva ner mig i det. Det är ju bara tragedi rakt av. Neil valde ändå livet.”

”Mh ... Eller kanske ... Snarare, döden valde inte honom ...”

Teet i min kopp har kallnat. Jag undviker allt kaffe tills jag har fått ordning på sömnen.

”Men visst”, säger han, ”det låter väl bra.”
Och han gör en antydan till att resa sig, ler.
”Ska vi dra ...?”

Försiktigt vinklar vi våra höfter sidledes mellan stolsryggar och bordshörn, som barndomens slalomstjärnor. Passgång blir enklast förbi jackärmar och barnvagnshandtag. Vi är på Djurgården, för det är en alldeles speciell dag. De har återupplivat de indiska elefanterna som togs bort när tbc-proven visat positivt. Vi sneddar över gatan utanför Lilla Parkkaféet. De torra höstlöven är oss hack i häl. Stressat tumlar de runt. Oroliga för vinddraget från spårvagnen som nu passerar, men sen bråttom, bråttom med vindens fart fram till Skansen. Och visst, elefanterna står ju där, redo att ta emot. Alldeles innanför grindarna vid huvudentrén. De står uppställda bredvid varandra. Högtidssmyckade i indiska saffransfärger. Vaggande med framkropparna. Sveper sina långa trumpeter. Massor av folk. Och besökarna – aldrig tidigare har jag sett dem så – jag vet inte vad, uppfyllda? Men redan innan den här dagen är över kommer elefanterna att strykas ur manuset.

________________________________________________________________________________________________________________________________

Uppe i Norwich häckar ett pilgrimspar. Högt i tornet på stans kate- dral. De är kändisar. Genom webbkameran kan vi notera varje byte som falkarna tar. År efter år. Så kommer våren åter – och allt förändras. En konkurrerande hona försöker erövra maken. Hon attackerar boet. Hela häckningen hotas. Och som en högre makt beslutar sig nån för att plocka äggen ur boet och kläcka dem i en maskin. För ungarna kanske det inte spelar nån större roll. För oss andra, tja, bara att de överlever ... Sändningarna från webbkameran upphör.

En ljum sommarkväll promenerar K och jag planlöst hemåt mot lägenheten vi hyr mitt bland kyrkorna här i stan, vi tar vägen förbi Norwich Puppet Theatre. En av de bästa kvällarna den här sommaren. Varmt, himmelsblått. Solen försiktigt på väg ner. Trafiken har mattats av. Och så hör vi henne. Ett genomträngande rop. Hon landar en kort stund på den plats där de haft sitt bo. Vi stannar och tittar. Sen kretsar hon på nytt runt tornspiran. Varv efter varv. Utstöter lätet. Är det rivalen? Hon kavar sig fram med vingarna. Ropar högljutt genom luften. Nej, det måste vara den ursprungliga honan som inte har gett upp.

________________________________________________________________________________________________________________________________

Det är musikjournalisten Philip Ward som hittar filmklippet. Av en slump. Letade egentligen efter nåt helt annat, i ett tv-arkiv, och bärgar den minutlånga sekvensen upp till ytan. Ytan stavas snabbt om till YouTube. Ward skriver i sin bok att han varit en drömsk ung man, med räddnings- fantasier om Sandy. I min text är det du, Neil, som aldrig slutar sträcka ut din hand. Hur klarade du att överleva? Jag spelar klippet ännu en gång.

Tonerna lyfter ut ur hennes röst.
Lämnar den nikotingrå tandraden.
Som om betydelsen av sången lättar
och sedan länge
lämnat ord och bokstäver bakom sig.
Huden svullen.
Blicken bara glimmar till,
i korta blinkningar från de koncentrerat slutna
ögonlocken.

Filmklippet är över på en minut. Svartnar snabbt där det gamla tv- programmets eftertexter borde ta vid. Det är allt. Tyst. Slut. Applåden uteblir. Änderna lyfter aldrig ur vassen.

________________________________________________________________________________________________________________________________

Musikforskaren Wilfrid Mellers ansåg att musikens funktion är ”to reveal what we live for”. Mysteriet. ”A Day in the Life” i lurarna. ”Strawberry Fields Forever” – på rygg i den obäddade sängen. Pojkrummet ovädrat instängt, men det inre rummet är enormt. Ett inre landskap. Under bar himmel. Men bar behöver inte betyda klar. Blåsten drar sina havsvågor genom det knähöga gräset. Småfåglarna slängs ut som en näve grus över skyn. Fjärilar förstås, de kämpar i motvinden. Och kungsängsliljor. Ligga på knä och titta in i den schackrutiga klockan. Jag kan inte annat än att låta dem växa i texten. Ändå räcker det inre rummet knappt till för att ta mig genom plugget. Lyckas precis balansera upp allt innan det kantrar. Som om det finns en liten, men livsfarlig tipping point av förlorat hopp. Idag är minnena fler än de framtida upplevelserna. Men ängarna ner mot ett gränslöst hav kan nog få ligga kvar ännu ett tag.

________________________________________________________________________________________________________________________________

Sen sitter vi en sommardag i det smällkalla Sussex medan tjockan rundar udden och hastigt kommer inpå. Så fort texten öppnar en möjlighet finns en längtan tillbaka till Moy Avenue. Huset med den gula dörren. Det är svårt att dricka te en junidag här i England. I trädgården sitter vi. Tem- peraturen faller rätt ner i muggen, och den ruggiga fukten fyller luften. Fast orden vill lägga sig tillrätta som i ett korsord – hortensior, krolliljor, Tip Tree Marmalade, 80 bags of Clipper natural, fair & organic. Truten balanserar på uppvinden. Äppelträdets bågformade grenar sträcker sig tillbaka ner i gräset. Cementstigen slingrar.

I änden av trädgården skymtar ytterligare rum, den nedre uteplatsen, redskapsboden, rosenrabatten. Men här, här uppe, fuchsior och pelar- goner i krukor av betong. Och de gröna plastmöblerna, alldeles utanför köksfönstret. Det smala, sårbara spillvattenröret från vasken, på utsidan av huset, ner till en dagvattenbrunn – soltorkat bakelitmaterial mot brunteglet. Grannpojkarna skjuter sina bollar över muren. En förlupen utspark och avledningsröret är i smulor. Boken med beskrivningar av vandringsleder över South Downs – den ligger uppfläkt bredvid på stolen. Ögonen vandrar över sidorna. Jag blundar för att få vandra sti- garna på insidan av ögonlocken. Efter några miles har man rätt att slå sig ner. Känner ni till landskapet i södra England där åsarna böljar i takt med havet nedanför de vita klipporna? De öppna, vindblåsta vidderna där kullarna lutar sina skuldror mot himlen, och de trygga hålorna där små bondgårdar ligger varmt slutna om sig själva, som en nejlika i ett knapphål? Långa sommardagar är det skönt att ligga på en slänt mellan kortbetat gräs och en blek klar himmel och känna doften av timjan och lyssna till klirrandet av fårbjällror och lärkans drillande i skyn.

Jag kommer på mig själv med att le, för E. Nesbits litterära stil är som när en god vän håller upp dörren och ber en att följa med. Så är jag barn igen. En kylig sommarkväll, i Roslagen. Vi ska just ro båten hem. Och jag får låna min pappas tröja, så behagligt bekant, men ännu för stor i storleken. Och mina axlar, ja hela min längd, längtar efter att få fylla ut den. Hans vuxna doft. Jag kryper ihop i fören med hakan över relingen. Den märkligt tysta världen av tång, sten, havstulpaner och sjögräs. Den glider långsamt fram under mig, medan himlens reflektion på ytan försöker skyla över allt och istället visa upp sina mörkgrå åsk- moln. Årtagen. Myggen. Maskorna i det stickade mönstret i tröjan, en svårtydd kilskrift. Men allt finns där. Redan nedtecknat. Är det därför jag plötsligt kan få stiga ut i en text om ett sydengelskt landskap? Röd- haken – i näbben insekterna à la saison. Från grannhuset på andra sidan kommer katten, häver sig upp. Lurvig, med en liten bjällra. Tvekar på trädgårdsmuren. Impulsen inom mig är att varna rödhaken, men hon har redan hört – hört det avslöjande klirret. Och hon knattrar upprört, flyttar sig en gren upp. Nosen platt och ansiktet så argt att det mest blir komiskt när katten krypsmyger sig iväg längs muren med sitt klingande halsband. Att överleva sina barn – nej, jag kan inte bara sitta och hitta på. Teet i koppen, katten, vart tog den vägen? Nej, jag kan inte skriva alls just nu. Så jag sträcker mig efter Edith Nesbits novellsamling. Där finns en märklig novell. Den utspelar sig bara ett stenkast härifrån. På andra sidan Beachy Head. Edith bodde i Friston. Paret i novellen har sin gård bortom klipporna vid Birling Gap. Båda utom sig av sorg efter en förlorad dotter, men båda också övertygade om att den andra håller på att tappa greppet – bli från vettet. En desperat oro för sin livskamrat, mitt i det egna töcknet. Kvinnan skriver till den unga sjuksköterskan och ber om hjälp. När sköterskan anländer till huset börjar paret gradvis återhämta sig. Förtroliga samtal, promenader. Deras omsorger väcks upp, tar fart. De röjer undan, lagar mat. Behövs en sjuksköterska egentligen? De är ju inte sjuka. Och hon kan inte ersätta den omkomna dottern. Nej, sköterskan kan inte längre fortsätta. Hon förbereder sig för att resa. Och då ger paret upp. Dör. Först mannen. Sen kvinnan. Den violetta bilen kör in från sidan för att förlägga novellen till en genre, men skräcken i den här novellen är av ett helt annat slag.

En hel förmiddag går jag i regnet längs Crowlink Lane. Försöker gå mig varm i kläderna i Edith Nesbits stilistiska landskap. Hon bodde här en tid. Vid de gröna sluttningarna ner mot Cuckmere Haven. Rytmen från åsarna och de engelska vokalernas klang. Det finns inte många hus längs den här vägen. Pratar en stund med två hantverkare som renoverar en fasad – så att de ska förstå att jag inte är ute i några orättfärdigheter. Regnet tilltar. Fåren tittar på mig. Tysta från sina kortsnaggade ängar. Jag går tillbaka upp mot bilen. De tuggar, tittar, avvaktar. Börjar en bräka, hänger alla de andra på. Så jag får väl bräka åt dem då.

________________________________________________________________________________________________________________________________

Jag har fel. Det finns mer på YouTube. Till slut hittar jag två sekvenser som ser ut att vara avfotograferade från en flimrande svartvit tv-skärm. Man ser liksom skärmens rundade hörn skära de raka bildkanterna. Hela det så kallade Fotheringport Confusion – Sandys andra sejour med Fair- port Convention – och de framför sången ”Solo”. Året uppges vara 1974. Det borde stämma. Ljudet bedrövligt. Bilden likaså. Ändå en väldigt bra version – kanske den bästa som jag hört av just den låten? Sen ytterligare en sekvens, från samma tillfälle. Sandy ensam vid pianot i ”Like an Old Fashioned Waltz”. Bilden och ljudet lika uselt. Pianot klingar ut och sekvensen övergår i ett långt försnack av Trevor, inför balladen om Ned Kelly. Sandys australiensiske man, med sin tolvsträngade gitarr – men sekvensen klipps av just när hans låt ska komma igång.

En konsert filmad av nåt tv-team – kan det till och med vara BBC? De har i alla fall resurser till flera kameror. Och redigering. Och sen – en svartvit tv-skärm avfilmad med en enkel smalfilmskamera? I så fall finns ett mellanrum mellan tv-apparaten och amatörkameran – nån meter av inomhusluft som vi ser allting igenom. Om man kunde smita åt sidan där, mellan linsen och tv-skärmen – vad skulle man hitta då? Ett rum? Ett hem? Eterneller, tabletter, smuligt kexpapper, en olycklig ring efter ett glas, på ett bord, i ett vardagsrum, vid en soffa, en heltäckningsmatta, pipan i ett askfat, och en bokhylla? Det är en film av en film – tagen i ett rum som knappt låter sig anas. Ändå bor det nån här. Hur ser det rummet ut? Vem sparade de här filmremsorna med en kvalitet som knappt ens är möjlig att uppskatta, medan tv-bolaget självt raderade sändningen? Det kan vara du, Neil. Som riggade kameran i finrummet på 9B Arthur Road. Jo, för att bevara Sandy när hon spelade på tv för att du visste – redan då – att tv-bolagen skulle komma att radera nästan alla inspelningar av henne. Radiostationerna likaså. En kopp te – eller två – sandwichar med griljerade kycklingbitar, crackers, plommonmarmelad. Ni måste ha suttit tysta, du och Edna, när ni lät kameran gå. Begränsat med råfilm i kas- setten. Ni måste försöka pricka in just det ni ville bevara. Trevors långa presentation av ”The Ballad of Ned Kelly” – för sent förstod ni att det var han och inte Sandy som skulle sjunga nästa låt – var det därför ni så plötsligt knäppte av kameran? [avatar user="mkempe" size="thumbnail" align="left" ]Mats Kempe[/avatar]